RES/SENTIMENT

"Vi är inte säkra på att du kan tänka fritt som konstnär eftersom du kommer från ett ofritt land."

Jag säger ofta att jag inte accepterar verkligheten, att jag motsätter mig den. Eftersom jag inte kan påverka den direkt, gör jag det i konsten genom att tala om politik och därmed tillägna mig, eller befria, delar av rummet i Ryska federationen. Jag är född och uppvuxen i Moskva, centrum för statsmakten, där jag insupit det omgivande landskapets politisering. Entropin i Ryska federationens rum är oerhört stor, liksom dess olämplighet för daglig mänsklig samverkan. Och denna överdrivna centralisering har lett till en katastrof i det ryska landskapet. Men för mig som konstnär kommer den till nytta. Spänningen som uppstår mellan mig och omgivningen föder min praktik.

Min far ansåg att det i Ryssland är nödvändigt att ägna sig åt politik, att byta regering eller utvandra. Vi diskuterade länge med varandra om detta. Jag har hittat min väg – jag stannade i Ryssland och är engagerad i konst. Detta är min eskapism och jag är glad att den uttrycks på detta sätt, och inte i ilska och nationalism.

Om man så vill kan man säga att jag bär på ett post-sovjetiskt ressentiment, en bitterhet. Gleb Pavlovskij, tidigare politisk strateg hos Putin, sade en gång att det är svaga människor som kommit till makten i Ryssland och fått ett våldsverktyg i sina händer. För dem är källan till bitterheten deras egna imperialistiska ambitioner och bristen på erkännande från väst, medan det för vanliga medborgare handlar om en känsla av hjälplöshet inför staten, en på klass och etnicitet grundad avund och maktlöshet. Begreppet ressentiment introducerades av Nietzsche, som delade in människor i sådana som har härskarmoral (sentiment) och slavmoral (ressentiment). Nu är det uppenbart att i var och en och oss samlever sentiment med ressentiment, och denna balans beror på hur mycket en person kan förverkliga sig själv och öppet uttrycka sin personlighet. Man kanske kan säga att jag flyr från verkligheten, men längs vägen lyckas jag ibland fullt ut känna livets pulsslag genom banala och vardagliga saker, känna den spänning som uppstår när konsten pressas mellan sentiment och ressentiment.

"Vi är inte säkra på att du kan tänka fritt som konstnär eftersom du kommer från ett ofritt land." Det var inte jag som fick höra det, utan en annan person som också kommer från det postsovjetiska rummet. Den här frasen gjorde djupt intryck på mig. Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till ett ganska optimistiskt resultat: "Förmodligen har ni rätt, det kan jag inte, men jag får tänka ändå så gott det går." mer info: http://prokofiev.net/resources-publications-sergei-prokofiev-spatial-str...