Seger över segern

Konstnärer/Participating artists:

Zhanna Kadyrova (Ukraina)
Anri Sala (Albanien-Frankrike)
Snežana Vučetić Bohm (Serbien-Sverige)
Arthur Bondar (Ukraina)
Aziz Hazara (Afghanistan-Tyskland)
Mathilda Frykberg (Sverige)
Joakim Forsgren (Sverige)
Pavel Rotts (Finland)
AHA Collective (Armenien)
PEJVAK (Iran-Kanada)
Mkrtich Tonoyan (Armenien)
Anastasiya Yarovenko (Ukraina)
Klara Källström & Thobias Fäldt och Johannes Wahlström (Sverige)
Carl Johan De Geer (Sverige)
Ingela Johansson (Sverige)
Juan-Pedro Fabra Guemberena (Uruguay-Sverige)

Curatorer: Sona Stepanyan, Natasha Dahnberg

Please scroll down down the English text.

Ett kollektivt konstnärligt uttalande blir per definition ofullständigt. Försöker man få precis allt representerat, riskerar man dessutom att reducera kultur och konst till kommersiella varor. På samma sätt är varje offentligt uttalande av en curator i grunden politiskt, särskilt om det görs under ett pågående krig. Det blir en lätt måltavla för politisering. Huruvida man ska diskutera kriget är ett val som varje institution står inför. Men när vi väl har gjort detta val är det viktigt att kunna förmedla vår interna logik och förlita oss på åskådarens tolerans och acceptans. Köttinspektionen har en stark tradition av att arrangera utställningar med betydande politiskt engagemang, och en stark känsla för aktuella utmaningar. Därför ansåg vi det högst angeläget att bjuda in konstnärer vars konstnärliga praktik fokuserar på frågor om krig, förlust, sorg och minne.

Seger över Segern inleddes med omfattande diskussioner med konstnärerna och konstutövarna, som alla är direkt involverade i pågående anti-krigsinsatser, påverkade av konsekvenserna av militarism och de krigiska ideologierna från sina egna eller andra nationer, eller aktivt engagerade i att reflektera över historiska och samtida händelser. Ett givet ögonblick i ett samhälles historia är aldrig entydigt, tvärtom är det rikt på motsägelser. Inom ramen för denna utställning samlas och ställs olika inriktningar med tydliga ståndpunkter mot varandra. Utställningen är ett försök att belysa de personliga, känslomässiga dimensionerna av en kollektiv historia. Men vad händer när vi ger röst åt en och berövar en annan den?

En röst är alltid någons röst, och våra röster representerar inte fullt ut våra identiteter, som också bär spår av den Andre. Vare sig det är en statlig propagandas väloljade stämma, en ledares känslosamma tal om fred och frihet som samtidigt rättfärdigar krig och förstörelse, ett offers trovärdiga röst, en betraktares stillsamma röst, den tysta närvaron av röster från dem som inga röster har, eller ekot av de frånvarandes röster.

Konstnärerna som medverkar i utställningen tar fram röster från olika länder och generationer. Deras verk spänner över tid och rum, från efterdyningarna av första och andra världskriget till följderna av de väpnade konflikter som uppstod efter det forna östblockets fall, och vidare till de pågående koloniala krigen i Afghanistan, Ukraina och Mellanöstern.

Besökaren möts av rösten från en ljudinstallation av Mkrtich Tonnoyan, där sedan länge glömda namn på kanadensiska soldater ropas ut i en nästan 14 timmar lång minnesceremoni, som försöker återuppliva minnet av de frånvarande och som ifrågasätter värdet av länders internationella uppdrag kopplat till mänskligt liv.

Denna röst hörs ut till den stora salen och ansluter där till verk som berättar om de spår som ett krig lämnar efter sig. Pavel Rotts utforskar stadens psykogeografi och skapar en karta som visar skador som uppstått på byggnader i Helsingfors. Genom att förvandla dessa ärr till grepp för klättring lyfter han fram ett negativt utrymme – ett tomrum som paradoxalt nog blir ett slags minneskärl.

Anastasia Yarovenko klipper i tunt papper ut ett mönster av stridsvagnsspår som uppstod när Ryssland invaderade hennes hemland Ukraina. Krigets spår hänger i luften och hamnar på golvet, välkända tecken på krig och bekanta krigsvyer förvandlas till abstraktioner, och därigenom ifrågasätts bildens roll i kommunikationen.

Ingela Johansson studerar minnet och läkningen som förenar efterkrigsgenerationen med historien om antifascistiska bosättningskooperativ från Böhmen, medan det armeniska kollektivet AHA försöker bevara fysiska avtryck av minnen av ett kulturellt arv som riskerar att gå förlorat för framtida generationer. Över allt annat visar Joakim Forsgren sin mormors gravtäcke, någonting som naturligt hör hemma i kyrkan, vilket förvandlar utställningsrummet till en helig plats.

Anri Salas film tar oss till Sarajevo för att följa historien om en musiker som modigt navigerar genom den belägrade staden för att delta i orkesterns repetitioner. Vid varje korsning som bevakas av prickskyttar stannar hon, ser och lyssnar. Ska hon vänta eller springa? Ska hon vänta på de andra eller ta risken på egen hand? Efterspelet av andra jugoslaviska konflikter fortsätter i Snežana Vučetić Bohms intima självporträtt. I samma rum visas andra krigsdokument. Den ukrainska konstnären Arthur Bondar visar ett originalfotokollage från en officiellt censurerad sovjetisk propagandistisk militärtidning, ‘’Röda Stjärnan’’, ihopparat med bilder tagna av tyska soldater som passerar genom Skandinavien. Ett annat tidsbaserat och arkivbaserat tillvägagångssätt ses hos Klara Källström & Thobias Fäldt och Johannes Wahlström, som har analyserat och återbesökt de dolda och ändå allestädes närvarande komplexiteterna i konflikten mellan Palestina och Israel under de senaste tre decennierna.

Verken av Matilda Frykberg, Juan Pedro Fabra Guemberena och Zhanna Kadyrova tar oss tillbaka till dagens krig i Ukraina. En radiosändning med populärmusik blandad med politiska tal och en ständigt närvarande rysk raket följer besökaren från rum till rum.
Ljudlandskapen från Kabul, inspelade av Aziz Hazara efter att de amerikanska trupperna lämnat landet, fortsätter utställningens röstslinga med namn på soldater i en reflektion över de decennier av konflikter som Afghanistan har genomlidit, och de stereotypa berättelser som följer med det.

Sammanflätningen av krig och politik förblir en definierande egenskap hos vår samtid, där förebyggande krigföring alltmer erkänns och rättfärdigas på internationell nivå. När den stora strategin för fred förskjuts med varje ny regering framträder militären som en ännu större social klass i länder som USA, Ryssland eller Kina. Detta återupplivar än en gång idén att ‘’krig är en fortsättning av politiken med andra medel’’. I kontrast till Carl Johan De Geers pacifistiska affisch upprätthåller den krigiska mentaliteten organiserat våld i stor skala och utmanar våra strävanden efter fred. När vi reflekterar över dessa realiteter måste vi fråga oss om vi har blivit avtrubbade av tanken på att en militarisering är oundviklig, och våga föreställa oss en värld där krigets kallelse ignoreras, där fred blir inte bara ett ouppnåeligt ideal, utan en påtaglig verklighet.

Victory over the Victory

Any artistic group statement about the war inherently acknowledges its incompleteness. Moreover, there's a risk of it becoming overly representative, reducing culture and art to commodities. Similarly, any curatorial public statement is inherently political, particularly in the context of an ongoing war, making it especially vulnerable to politicization. Whether or not to discuss the war is a decision every institution faces. However, once the choice is made, it's important to convey our internal logic and trust in the viewer's loyalty and acceptance. Köttinspektionen has a strong tradition of hosting exhibitions with significant political engagement and a keen sensitivity to current challenges. Therefore, we considered it pertinent to invite artists whose artistic practice revolves around questions of war, loss, sorrow and memory.

Victory over the Victory commenced with extensive and purposeful discussions between situated voices of artists, art practitioners who are directly involved in current anti-war efforts, impacted by the consequences of militarism and the belligerent ideologies of their own or other nation-states, or actively engaged in reflecting on historical and contemporary events. A given socio-historical moment is never homogeneous; on the contrary, it is rich in contradictions. Within the framework of this exhibition, various genealogies with clear positions are collected and juxtaposed. The exhibition is an attempt to highlight the personal affective dimensions of collective history. But what happens when we give a voice to one and deprive another of it?

A voice is always somebody's voice, and our voices don't fully represent our identities, which carry traces of the other. Whether it's the smooth voice of state propaganda, the emotional speech of a leader advocating peace and freedom while justifying notable wars and destruction, the credible voice of a victim, the quiet voice of an observant witness, the silently present voice of the voiceless, or echoing voice of the absent ones?

The artists featured in the exhibition bring voices from different countries and generations. Their works span across time and space, from the aftermath of WWI and WWII to the repercussions of armed conflicts following the dissolution of the former Eastern bloc, and extend to the ongoing colonial wars in Afghanistan, Ukraine, and the Middle East.

The viewer is met by the voice of the sound installation by Mkrtich Tonnoyan who calls out the long-forgotten names of Canadian soldiers in the almost 14-hour commemoration ritual, reviving the memory of those absent and questioning the value of countries' international missions in relation to human life.

This voice leaks further to the big room connecting with works that testify to the traces left by the war. Pavel Rotts explores the city’s psychogeography and creates a map depicting the damage inflicted upon buildings in Helsinki. By transforming these scars into climbing boulders, he reveals a negative space—a void that paradoxically becomes a vessel for memory. Anastasia Yarovenko cuts out from fine paper patterns of tank tracks that appeared when Russia invaded her native Ukraine; the traces of the war hang in the air and end up on the floor. The traces of war hang in the air and end up on the floor, transferring recognizable signs and visual elements of war into abstractions, thereby questioning the role of the image in communication. Ingela Johansson studies the memory and healing that unites postwar generations with history of antifascist-resettlement cooperatives from Bohemia, while the Armenian collective AHA seeks to preserve in physical imprints the memories of their people’s cultural heritage that may be lost to future generations. Above everything else, Joakim Forsgren exhibits his grandmother's burial cover cloth, which would naturally belong in the church, turning the exhibition room into a sacred place.

Anri Sala’s film takes us to Sarajevo to follow a story of a musician bravely navigating through the sieged city to join orchestra rehearsals. At every crossing watched by snipers she stops, looks and listens. Should she wait or should she run? Should she wait for the others or take the risk on her own? Aftermath of other Yugoslavian conflicts find their continuation in intimate self portraits of Snežana Vučetić Bohm. In the same room, other war documents are displayed. Ukrainian artist Arthur Bondar has shown original photo collages from an official censored Soviet propagandistic military newspaper - The Red Star justapoxed with images taken by German soldiers while passing through Sandinavia. Another time-based and archival approach is seen in work of Klara Källström & Thobias Fäldt and Johannes Wahlström, who have been analyzing and revisiting the hidden and yet omnipresent complexities of the conflict between Palestine and Israel the last 3 decades.

The works of Matilda Frykberg, Juan-Pedro Fabra Guemberena and Zhanna Kadyrarova take us back to today's war in Ukraine. A radio streaming a popular music mixed with political speeches, an omnipresent Russian rocket pursues the visitor from room to room.

Soundscapes of Kabul recorded by Aziz Hazara after the American troops left the country loop the exhibition voice with the names of soldiers, thus reflecting on decades of conflicts that Afghanistan has endured and the stereotyped narratives resulting from it.

The intertwining of war and politics remains a defining feature of our contemporary world, where preventive warfare is increasingly recognized and justified on an international scale. As the grand strategy of peace shifts with each administration the military emerges as an even larger social class in countries like the US, Russia or China, yet, reviving the ideas that war is ultimately a continuation of politics by other means. While the pacifistic poster of Carl Johan De Geer suggests an uncompromising strategy, the bellicose mindset perpetuates organized large-scale violence, challenging our aspirations for peace as the elusive norm. As we reflect on these realities, we must question whether we have become desensitized to the inevitability of militarization, and dare to imagine a world where the call to war goes unheeded, where peace becomes not just an unattainable ideal, but a tangible reality.